Detta är ett informationspaket på finlandssvenskt teckenspråk och svenska. Paketet riktar sig i första hand till teckenspråkiga döva som vill ha grundläggande information om vad det lönar sig att tänka på när man samlar in teckenspråkigt videomaterial för språkforskning. Informationspaketet grundar sig på Karin Hoyers artikel ”Teckenspråk och datainsamling – metoder och utmaningar” från 2012, men vi har under arbetsprocessen tagit oss friheten att göra urval i ursprungstexten och omarbeta den till vår slutprodukt.
Den som söker i ett bibliotek eller på webben hittar nog otaliga guider och handböcker som ger tips för datainsamling för forskning. Varför har vi då producerat ett informationspaket som detta? Orsakerna är många. För det första utgörs den övervägande delen av all forskningsrelaterad litteratur av skrivna texter, inte sällan på ett skrivet språk som till och med kan kännas svårbegripligt för en modersmålsanvändare. Motsvarande information på teckenspråk är synnerligen sällsynt. För det andra behandlar litteraturen oftast datainsamling av talade eller skrivna språk och mer sällan teckenspråk. För det tredje utgör den knappa teckenspråkiga informationen som finns ofta översättningar från skrivna språk. I dessa är det inte ovanligt att källtexten lyser igenom på ett sätt som gör översättningen svårbegriplig för en döv målgrupp. För det fjärde har ett informationspaket som detta aldrig tidigare funnits på det allvarligt hotade finlandssvenska teckenspråket.
Med detta informationspaket vill vi minska klyftan mellan språkforskningen och den ”vanliga döva människan”. Genom att förklara principerna för datainsamling på ett tillgängligt sätt, på teckenspråk, vill vi helt enkelt göra döva mer delaktiga i studierna av deras eget språk. Även om informationspaketet bygger på en skriven text har vi lagt stor vikt vid att frigöra oss från den svenska texten och göra den teckenspråkiga texten till en självständig produkt på modersmålsnivå. Detta innebär att den svenska och den teckenspråkiga versionen inte är identiska. I den teckenspråkiga versionen förklaras bland annat fler begrepp genom exempel och målsättningen är att detta genomgående görs på ett vardagligt men tydligt sätt.
Utöver att bidra till att göra språkforskning mer tillgänglig för en döv målgrupp vill vi också motarbeta att döva tillfälligt anlitas inom forskningsprojekt utan att känna till varför de uppmanas handla på ett visst sätt. Vi hoppas också på att ett växande språkintresse på sikt ska bädda för fler möjligheter till teckenspråksstudier och ökad forskning i teckenspråken i allmänhet och finlandssvenskt teckenspråk i synnerhet. Sist men inte minst vill vi visa att inget språk är för litet eller hotat att ta upp en diskussion om språk och språkforskning.
För att ta del av informationspaketet krävs inga speciella förkunskaper, bara en gnutta språkintresse. Lycka till!
I Helsingfors den 13 september 2017,
Maria Andersson-Koski och Janne Kankkonen
För att studera teckenspråk behöver du filmat material. Materialet behövs för att det ska vara möjligt att analysera språket.
Analys kräver att du ser samma videosnutt otaliga gånger för att bli säker på hur personen verkligen tecknar.
Då du samlat flera videosnuttar av olika personer som använder språket är det möjligt att jämföra dessa sinsemellan, hitta exempel på hur språket används och därmed göra det möjligt att beskriva språket.
Varför samlar jag?
Vilket är målet med insamlingen? Vad i språket vill jag studera? Hurdant material behöver jag?
Vems språk vill jag studera?
Vill jag studera språkanvändare som har språket som förstaspråk, andraspråk eller främmande språk? Äldre eller yngre språkanvändare? Kvinnor eller män?
Hur ska jag göra för att nå mitt mål?
Det finns alltid olika sätt (metoder) att nå ett mål. Du måste avgöra vilket sätt som passar målet med din undersökning bäst.
Exempel:
Jag vill studera hur finlandssvenska teckenspråkiga tecknar ”kusin”. Hur ska jag gå tillväga? Fråga språkanvändare rakt ut? Be språkanvändare berätta om sin släkt? Be språkanvändare berätta om en bild på ett släktträd? Ordna ett gruppsamtal där deltagarna diskuterar släktrelationer i en film?
Att rakt ut fråga ”hur tecknar du” är sällan det bästa alternativet.
För att det insamlade materialet skall vara användbart ska det representera ett så spontant och naturligt språkbruk som möjligt!
Spontant och naturligt språk = en språkform som ligger möjligast nära det språk som modersmålsanvändarna faktiskt använder med varandra i vardagen.
Hur fånga ett naturligt språk på film?
För att filma ett naturligt och spontant språkbruk måste du känna till vad som påverkar informantens språk.
Informant = den som ger information, det vill säga den du filmar.
Mer information
Tips för hur man kommer igång med att studera teckenspråk finns också på:
Sign Language Linguistics Society (www.slls.eu)
Detta kan påverka informantens språk:
Människan är suverän på att anpassa sitt språk till den han eller hon talar med. Denna anpassning sker oftast helt omedvetet. Därför spelar det en stor roll vem som samlar materialet.
Annat modersmål
Om du som samlar materialet har ett annat modersmål än informanten finns det risk för att informanten förändrar (anpassar) sitt språk så det mer påminner om ditt.
Till exempel:
Finsk döv filmar finlandssvensk döv → informantens språk blir mer finskt
Hörande filmar döv → informantens teckenspråk kan få fler inslag av skrivet språk
Samma modersmål
Om du som samlar materialet har samma modersmål som informanten är möjligheten betydligt större att språket blir naturligt. Men ändå kan hur du tecknar och vem du är (social relation) påverka informantens språk.
Till exempel:
Om du tecknar snabbt kan informanten också öka på tempot och teckna snabbare än vanligt.
Om du använder gamla eller regionala tecken kan informanten också börja göra det, fastän han eller hon inte gör det annars.
Om du är betydligt yngre än informanten kanske denna undviker gamla tecken eller gammalt handalfabet som den tror att du inte förstår.
Kameran kan göra informanten nervös vilket gör samtalet stelt och onaturligt (speciellt om den som samlar materialet fumlar med utrustningen).
Kameran kan få informanten att noga överväga vad hen säger:
Till exempel:
Informanten tänker ”hjälp, alla kommer att få veta vad jag berättar, jag måste tänka noga på vad jag berättar” → språket blir stelt och onaturligt (det vill säga inte spontant) eftersom informanten är nervös och överdrivet medveten om vad hen säger.
Kameran kan få situationen att verka officiell och informanten börjar använda ett språk som hen tror att är fint eller önskvärt:
Till exempel:
Börjar informanten använda tecknad svenska eller finska istället för rent teckenspråk (på grund av att detta utgjorde ett ideal under en tid i dövas historia).
Försöker informanten teckna näpet och nätt med mindre rörelser som hen tänker att ”passar för film”.
En trygg och bekant miljö kan göra informantens språk naturligare än en främmande miljö.
Ett ovant eller officiellt samtalsämne (till exempel politik) kan få informanten att använda ett stelare och onaturligare språk än ett samtalsämne som känns nära och säkert (till exempel egna barndomsminnen). Ett ämne som informanten förknippar med det egna språket (till exempel skolan) kan göra språket mer naturligt än ett ämne som personen är ovan att diskutera på sitt eget språk (till exempel lingvistik).
Finns det flera informanter närvarande? Känner dessa varandra från förut? Är de socialt jämställda? Är de av samma ålder och kön? Informanterna anpassar sig också språkligt till varandra. Om en grupp till exempel består av tre yngre och en äldre informant kommer den äldre sannolikt att automatisk undvika att använda gammalt handalfabet och tecken den uppfattar som ”gamla” eftersom den tänker att dessa är mer svårförståeliga för de yngre.
Informanten har rätt att få veta varför materialet samlas in.
Du som samlar materialet måste dock överväga vilken information informanten ska få innan inspelningen. Om målet med en datainsamling både är att dokumentera skolminnen och studera tidsuttryck på informantens språk räcker det kanske att lyfta fram det första målet innan filmningen.
Om du genast i början säger ”nu filmar jag för att undersöka ditt språk” kan du göra informanten nervös vilket kan påverka språket. Och om du dessutom säger ”nu filmar jag för att undersöka vilka tecken för tid du använder” kanske informanten blir överdrivet medveten om sitt eget sätt att uttrycka tid vilket gör språket onaturligt och klumpigt.
Varje gång du samlar in material måste du välja hur du gör det. Olika metoder kan ha olika för- och nackdelar. Hur mycket du väljer att styra informanten kan också inverka på hans eller hennes språk.
Exempel på metoder:
Om du direkt frågar informanten ”vad är detta på ditt språk?” är sannolikheten stor för svaret blir ett annat än om samma fras skulle plockas ur ett naturligt samtal.
Dina informanters språk utgör grunden för ditt forskningsresultat, därför är det viktigt att du:
Vilket är målet med undersökningen? Vems språk undersöker jag?
Om du vill undersöka ett språk måste du komma ihåg att språkanvändningen kan variera beroende på till exempel hemort, ålder och kön. Om du vill göra en heltäckande studie behöver du informanter som representerar så många olika ”kategorier” som möjligt.
Då du analyserar en persons språk är det betydligt lättare att dra korrekta slutsatser om du känner till personens språkliga bakgrund och språkanvändning i vardagen.
Om du inte känner till vad som format dina informanters språk finns det risk att du gissar dig fram och drar felaktiga slutsatser om språket.
Exempel:
Om du tar förgivet att en person använder finlandssvenskt teckenspråk, och i analysen inte beaktar att personen enbart umgåtts med finska döva de senaste tio åren, kan det hända att du felaktigt i analysen beskriver finska språkdrag som finlandssvenska.
Enligt personuppgiftslagen avslöjar videoinspelningar på personer också deras personuppgifter.
För att hantera personuppgifter måste du enligt lag få tillstånd av de medverkande. Då du samlar videomaterial är det därför mycket viktigt att din informant antingen skriftligen eller på film (kan tecknas) ger sitt samtycke, det vill säga sitt tillstånd, till att använda materialet.
Om informanterna inte ger sitt samtycke har du inte juridiskt rätt att använda videoinspelningarna för varken språkforskning, -undervisning eller något annat och då är hela inspelningen onödig.
Tänk på vem som ansvarar för inspelningarna. Om du gör inspelningen för en instans, till exempel ett universitet, förbund eller förening, tillhör inspelningarna instansen och inte dig som privatperson.
Lättast är det att be om tillstånd på en skriftlig blankett eftersom blanketten då kan förvaras tillsammans med materialet på ett tillgängligt sätt. Även om informanten tecknar tillståndet lönar det sig därför att också fylla i en blankett om att tillståndet finns. På detta vis underlättar du användningen av materialet i framtiden.
Då du gör upp en tillståndsblankett ska du tänka noga på hurdana tillstånd som behövs. Hur ska materialet användas? För forskning eller undervisning? För både forskning och undervisning? Var ska det användas och i vilken form? Ska det vara allmänt tillgängligt på webben eller bara för specifika forskare?
Tänk också på att materialet du har samlat kan vara värdefullt i framtiden. Hurdana rättigheter behövs för att någon annan i framtiden får använda ditt material?
Exempel:
För tjugo år sedan visste man inte att användningen av internet skulle bli så vanlig. Idag är det lika svårt att förutse vad som kommer att vara stort om tjugo år. Men om du är medveten om detta kan det ändå i någon mån vara möjligt att ta framtiden i beaktande i en tillståndblankett.
Mer information
Personuppgiftslagen (http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990523)
Exempel på en tillståndsblankett: (http://livs.humak.fi/forskning/forskningsmaterial/)
Humanistiska yrkeshögskolan Humak
Producerat i samarbete med Teckenspråkiga biblioteket
Helsingfors 2017
Baserar sig på: Hoyer, Karin 2012: Teckenspråk och datainsamling – metoder och utmaningar. Del av doktorsavhandling vid Helsingfors universitet: Karin Hoyer, 2012.
Dokumentation och beskrivning som språkplanering: perspektiv från arbete med tre tecknade
minoritetsspråk.
Manuskript: Janne Kankkonen & Maria Andersson-Koski
Teckenaktör: Janne Kankkonen
Text: Maria Andersson-Koski
Regi: Janne Kankkonen
Producent: Maria Andersson-Koski
Illustrationer: Janne Kankkonen
Kamera och editering: Kalle Juusti
HTML5-formatering och tekniska lösningar: Mikko Palo / Mediapalo
Video bakgrund: © nailiaschwarz / 123RF Stock Photo
Speciellt tack till: Liisa Halkosaari, Åke Uusimäki, Brita Peura, Magdalena Kintopf-Huuhka, Päivi Rainò, Annika Aalto, Taina Petäjäinen, Jan-Ola Östman, Karin Hoyer och Riitta Vivolin-Karén.